Luxardo Sambuca dei Cesari

luxardo sambuca flaska likör

Luxardo Sambuca dei Cesari

Sambuca är en del en smakfull avec och en del av  den italienska dryckeskulturen. Sambuca dricks ofta i ett likörglas med tre rostade kaffebönor flytande på ytan, bönorna ska symbolisera kärlek. Med sju kaffebönor symboliseras istället staden Roms sju kullar. Sambuca serveras ofta kyld, men kan även drickas varm. Vill man göra det extra italienskt kan man tända på likören som en effektfull avslutning på en äkta italiensk middag. Sambuca är användbar i mängder av drinkar och omistlig i ett välsorterat barskåp. Ett vanligt italienskt sätt att dricka Sambuca är att slå några centiliter i kaffet och njuta den som en smakfull kaffedrink, men lika vanligt är att dricka Sambuca frysboxkall som shot.

Doften är ren med tydlig anis, stjärnanis och örter. Där finns också tallbarr och koriander samt örtiga aromer som leder tankarna till gin. Smaken är mycket söt, mjuk och len med lakrits, vanilj och kanel. Där finns även fänkål, svartpeppar och en utpräglad, ren aniston som återkommer i eftersmaken tillsammans med en behaglig och lite lätt bitter avslutning.

Betyg (1 röst)
5
Skriv ut
Art. nr.
80066
Storlek
50 cl
Alkohol
38 %
Land/Område
Italien
Typ
Likör
Producent
Luxardo

Ursprung: Italien, Veneto, Torreglia
Råvara: Sädessprit, anis, fläder och örter

Gott att veta
Det finns inte en italiensk bar eller restaurang som inte serverar Sambuca. Kort beskrivet är Sambuca en anislikör som görs genom infusion, vilket innebär att smakämnen från olika ingredienser urlakas i sprit. Anisbaserade likörer är vanliga runt medelhavet. Ouzo och raki är kända sedan länge och den italienska Sambucan är en del av samma tradition. Namnet Sambuca är delvis höljt i dunkel. Enligt en ofta berättad legend kommer det från frasen ”santa buca”, som betyder ”heligt hål”. Enligt berättelsen ska den allra första Sambucan ha gömts i ett hål i golvet i kapellet i Civitveccihia. En mer trolig förklaring är att den aniskryddade dryck som perserna kallade zammut är ursprunget, eller att namnet har med det latinska ordet för fläder sambucus att göra. Men det finns fler mer eller mindre fantasifulla förklaringar. När man började göra Sambuca i Italien vet man inte, även om det finns flera teorier om dess eventuella upphovsman. Troligen hänger ursprunget samman med destilleringskonstens utbredning och de vinbönder som kokade grappa på druvresterna. För att göra grappan, som ofta var av dålig kvalitet, mer drickbar så kryddades den med anis, stjärnanis och fläder. Den första kommersiella Sambucan gjordes av Luigi Manzi och började säljas 1851, men det var först kring mitten av 1900-talet man påbörjade tillverkning av Sambuca från mer neutral sädessprit och fler producenter fick ut sina varumärken på marknaden. I dag används åtskilliga recept och stilarna är många. Sambuca kan vara vit, röd eller nästan svart beroende på vilka typer av bär som används i smaksättningen. Sambuca sägs också, på mer eller mindre vetenskapliga grunder, ha dämpande effekt på hosta, förkylning och magåkommor. Luxardo tillverkar sin berömda Sambuca i traditionell vit stil genom infusion av grön siciliansk anis och fläderbär, den lagras sedan under sex månader på fat av finsk ask.

Kort om Luxardo
År 1817 skickades Girolamo Luxardo med sin familj till Dalmatien och staden Zara som konsul för kungadömet Sardinien. I Dalmatien gjordes sedan medeltiden en körsbärslikör på de sötsura Maraschinobären. Girolamos hustru Maria Canevari anammade seden och börja tillreda en likör på dessa bär. Girolamo blev så förtjust i den att han beslutade skala upp verksamheten och grundade ett destilleri som stod klart 1821. Efter bara några år var likören så känd att den spreds långt utanför Dalmatien. År 1913 byggde familjen Luxardo en stor fabrik i Zara. På sin tid var det ett av de största destillerierna i Europa. Mot slutet av andra världskriget totalförstördes destilleriet av de allierades bombningar av Zara, där tyska trupper var förskansade. Än värre blev det efter krigsslutet då jugoslaviska partisaner anföll Zara och den italienska befolkningen fördrevs eller mördades. Flera medlemmar ur familjen dränktes och några lyckades fly till Italien. 1947 kunde den enda överlevande brodern i familjen bygga ett destilleri utanför Padova i Veneto där han kunde återuppta familjens verksamhet. I dag drivs Luxardo av den sjätte generationen, och den sjunde är på väg att ta över. Antalet produkter är omfattande med Maraschinolikör som den mest kända, men även, Sambuca, Bitters, Amaretto och mycket annat exporteras till över 80 länder.

Sambuca är både en innedrink bland många unga italienare och en klassisk tradition bland äldre
I Italien hälls ofta Sambuca direkt i kaffet
Familjen Luxardo är berömd för sin likör på Maraschinokörsbär. Det sägs att familjen fick med sig en enda körsbärsplanta när de flydde. Av den har det i dag blivit 20 000 träd
Luxardo är världens största producent av maraschinokörsbär (cocktailbär)
Vid destilleriet i Torreglia arbetar tre generationer sida vid sida och hela kedjan från bärodling till buteljering sker vid fabriken

Producent Luxardo

Det italienska varumärket Luxardo är känt över hela världen för körsbärslikören Maraschino, och för en mängd andra produkter. Familjeföretaget grundades för mer än 200 år sedan i den historiska staden Zara, (eller Zadar som den heter numera) i Dalmatien, som är en 60 mil lång kuststräcka med land och vackra öar utmed Adriatiska havets östra kust. Under den venetianska tiden var Zara huvudstaden i furstendömet Dalmatien. Sedan dess har Dalmatien tillhört Frankrike, Österrike och Italien, fram till 1947 då den italienska befolkningen fördrevs av partisaner och Dalmatien införlivades med det som skulle bli Jugoslavien.

Luxardos historia

År 1817 kom Girolamo Luxardo med sin familj till Zara som konsul för kungadömet Sardinien. Vid den tiden stod Dalmatien under Österrike-Ungern. I Dalmatien gjordes sedan medeltiden en körsbärslikör på de sötsura Maraschinobären. Hemma i köket tillverkade Girolamos hustru Maria Canevari en likör på dessa bär, enligt ett recept hon hade experimenterat sig fram till. Girolamo var så förtjust i likören att han insåg att det fanns affärsmöjligheter. Han beslutade sig för att skala upp verksamheten och grundade ett destilleri. År 1821 stod destilleriet klart. Luxardo hade rätt. Efter bara några år blev likören populär över hela Dalmatien och konsul Luxardo fick god hjälp med spridningen av sina konsulära vänner inom adeln och statens absoluta toppskick. Redan 1829 utsågs Luxardo till hovleverantör av kejsar Frans II av Österrike.

Ryktet om Luxardos kvalitet spreds alltmer och företaget tillverkade snart flera sorters likörer och handlade med konjak och viner. Maraschinolikören spreds snabbt till grannländerna och företetagets övriga produkter, som limoncello och andra fruktlikörer hängde med. Maraschinolikören blev en omistligt ingrediens, precis som cocktailbären den gjordes av, i många av 1800-talets drinkar i salonger och på barer i Europas storstäder, och ända bort till New Orleans och den amerikanska östkusten. År 1913 byggde, Michelangelo Luxardo, Girolamos barnbarn, en stor fabrik i Zara. Den var vid den tiden det största destilleriet i kejsardömet Österrike-Unger, och kanske till och med det största i Europa. Den ståtliga kontorsbyggnaden och familjen residens står alltjämt kvar vid hamnen i Zadar.

Som en följd av händelserna under första världskriget blev Zadar en italiensk enklav 1918, eftersom 85 procent av invånarna var av italienskt ursprung. Mot slutet av andra världskriget var tyska trupper förskansade i Zadar och staden bombades hårt av de allierade. Familjen Luxardos destilleri förstördes nästan helt. När tyskarna kapitulerat anföll Titos partisaner och den italienska befolkningen fördrevs eller dödades, bland dem flera av Luxardos familjemedlemmar, som dränktes av partisanerna.

De i familjen som lyckades fly till Italien lämnade allt de ägde bakom sig – förutom en planta av ett maraschinokörsbärsträd och familjereceptet. Destilleriet konfiskerades liksom alla tillgångar, och den nu sekelgamla likören var dödsdömd. Men 1947 lyckades den enda överlevande brodern Giorgio Luxardo återuppbygga destilleriet i Torreglia, en liten by strax utanför Padova i nordöstra Italien. Långsamt lyckades familjeföretaget resa sig igen, och några år in på 1950-talet stod åter Luxardos körsbärslikör i barer över hela världen. Av den enda plantan den flyende familjen sig ha fått med sig har det idag blivit över 22 000 körsbärsträd.

Luxardo idag

I dag drivs Luxardo av den sjätte generationen, och den sjunde är på väg att ta över. Bolaget ägs alltjämt av familjen och produktionsmetoderna och recepten är desamma som hemma i Maria Canevaris kök för mer än 200 år sedan. Vid destilleriet i Torreglia arbetar tre generationer sida vid sida och hela verksamheten är samlad till anläggningen, från destillering i traditionella kopparpannor till lagring och buteljering. Den omfattande produktfloran med Maraschinolikör, Sambuca, Bitters, Amaretto och mycket annat exporteras till över 80 länder.