Glenglassaugh Portsoy

en flaska whisky glenglassaugh

Glenglassaugh Portsoy

Portsoy är något så ovanligt som en rökig och torvig whisky från norra Skottland. Sådan whisky gjordes i Highlands och Speyside före 1950, innan blendwhiskyindustrins stora efterfrågan på orökt malt stängde maltgolven och förändrade recepten på destillerierna. Portsoy fångar upp en gammal tradition med sin ”old school-stil”. Whiskyn är rejält torvig och rökig utan att bli brutal, röken ligger snarare som en underton till frukt och mer vinösa fattoner. Portsoy är en utmärkt whisky för den som gillar annorlunda havsnära rökighet och whisky med historia.

Rökighet
Betyg (31 röster)
3.5
0 Kommentarer
Skriv ut
Art. nr.
41465
Storlek
70 cl
Alkohol
49,1 %
Land/Område
Skottland Storbritannien
Typ
Maltwhisky
Producent
Glenglassaugh

Fakta

  • Destillerad N.A.S.
  • Buteljerad 2023 05 24
  • Fat Sherry-, Bourbon- och portvinsfat

Smaknot

Glenglassaugh Portsoy har en djup bärnstensfärg. I doften kommer vågor av det maritima, jod, tång, men även tropiska frukter, soja och ek. Smaken bjuder på sherrytoner, mörk choklad, mango, sirap och lakrits. Eftersmaken är lång och torvig med en inbjudande fastlandsrök, björkvedsbrasa och en lätt ton av portvin i avslutningen.

Gott att veta

Portsoy är ett charmigt litet fiskeläge med cirka tusen invånare längs Moraykusten mellan Cullen och Baff i norra Skottland. Att destillerier byggdes så nära havet som i fiskelägena har sin förklaring. Närheten till bra hamnar var före järnvägen en förutsättning för att kunna frakta och sälja whisky. Havet påverkar whiskyn på många sätt. De kustnära destillerierna – det är faktiskt nästan en tredjedel av alla Skottlands destillerier – brukar tala om en ”coastal style” man menar då de maritima toner som ofta kännetecknar whisky som lagrats vid eller nära havet. Havsluften, med sina speciella fuktiga aromer av salt, tång och jod, burkar kännas igen i dessa destilleriers whisky. Något salt i fysisk mening tränger dock inte in i faten, men smaken av sälta kan ändå identifieras. Förr i tiden användes dessutom torv från närbelägna torvhedar i större utsträckning än idag, dessa förmultnade växtdelar hade i årtusenden tagit till sig av den havsnära luften och gav en whisky med än mer sälta och jod i smakerna än idag. Numera tas torven i allmänhet från olika platser och ofta långt ifrån kusten, så något större bidrag till den kustnära stilen lämnar den inte. Samma sak gäller såklart de jordar där kornet har vuxit, ligger åkrarna nära havet finns havsluftens ämnen i marken och bidrar till att påverka smak och stil på whiskyn. Till Portsoy har Glenglassaugh sökt sig tillbaka till äldre tiders whisky. Den rökta malten och lagring på aktiva vinfat var nästan allenarådande i norra Skottland åtminstone fram till 1960-talet.

Kort om Glenglassaugh

Glenglassaugh ligger bedövande vacker precis vid Speysides östra gräns. Destilleriet klamrar sig fast på klippbranten ovanför Sandend Bay och Moraykusten just utanför det lilla fiskeläget Portsoy. Glenglassaugh började byggas för 150 år sedan på Craig Mills farm lite utanför byn. Det var vin- och sprithandlaren James Moir och hans brorssöner Alexander och William Morrison som grundade Glenglassaugh 1873. James Moir drev handel inne Portsoy och närbelägna Cullen och ville försäkra sig om en stabil och stadig tillgång på maltwhisky. På Craig Mills forsdade floden Glassaugh förbi och det fanns gott om rent och klart vatten. Man satsade på ny teknik och installerade ett vattenhjul, som drev malthissar, kvarnhjul och annan utrustning på destilleriet. James Moir gick ur tiden 1887 och brorsönerna Alexander och William Morrison tog över. Fem år senare såldes destilleriet till den största kunden Robertson & Baxter i Glasgow. Robertson & Baxter hade då grundat Highland Distillers och skaffat sig kontroll över flera destillerier i Skottland. 1908 stängdes Glenglassaugh och sattes in i drift förrän 1931. Det var i gång några år innan det lades ner igen. Det skulle dröja ända till 1960 innan Glenglassaugh väcktes ur sin Törnrosasömn, totalrenoverades och sattes i full drift. Glenglassaugh blev en viktig leverantör till stora blendmärken som Famous Grouse, Lang’s och Cutty Sark. Blendwhiskyn slog rekord år efter år och pannorna gick för högtryck. Det gick fram till branschkrisen vid 1980-talets början, då ändrade dryckesvanor och överproduktion tvingade ett stort antal destillerier att lägga ner. Glenglassaugh stängdes 1986, för gott trodde man.

Därför var det många som förvånades när ett holländskt energibolag, Scaent Group, tog hjälp av svenska pengar och drog igång Glenglassaugh igen. Destilleriet hade då varit nedlagt i 12 år. Holdingbolagets inhopp i whiskybranschen blev emellertid kortvarigt. Efter mindre än fem år ”cashade” man hem och sålde till Billy Walker och hans ägarkollegor på Benriach. Det var en mycket lyckosam affär för holländarna och budgivningen slutade långt över vad som spekulerats i. När amerikanska Brown Forman (Jack Daniels) köpte Benriach och Co 2016 kom Glenglassaugh in i den stora spritjättens portfölj. Med de amerikanska ägarna har Glenglassaugh kunnat gå en stabil framtid till mötes för första gången på mycket länge. Man har höjt sin kapacitet och producerar nu stora volymer som raskt har fyllt på lagerhusen.

  • ·      Floden Glassaugh, som rinner ner från Knock Hills, samlar sig till ett sista språng vid Glenglassaugh innan den försvinner ut i Nordsjön.
  • ·      Glenglassaugh betyder floden Glassaughs dalgång
  • ·      James Moir var en traktens entreprenör av stora mått. Han såg bland annat till att järnvägen kom till byn, han byggde en telegraflinje och han gjorde industri av fisket i trakten.
  • ·      James Moir var en av de första som insåg betydelsen av kvaliteten på ekfaten.
  • ·      Glenglassaugh 40 Years Old har utsetts till ”en av världens bästa malter någonsin alla kategorier”.

Kommentarer

Producent Glenglassaugh

Det brukar spekuleras om vilket destilleri som har det vackraste läget. Lilla Edradour kommer alltid upp i diskussionen liksom Kildaltondestillerierna på Islay, och svenska High Coast brukar få ett ord med i laget, men frågan är om inte det lite bortglömda Glenglassaugh ligger mest bedövande vackert av dem alla där det klarar sig fast på klippväggen vid Nordsjökusten, som en fyrbåk för sjöfarare, precis vid gränsen till Speyside utanför det lilla fiskeläget Portsoy.

Glenglassugh är ett destilleri som gör en alldeles lysande whisky, i sina bästa stunder fullkomligt briljant, men ändå är det inte många som känner till det. 2013 köptes Glenglassaugh av ägargruppen bakom Benriach och hamnade då i skggan av ägarnas två övriga tungviktare, Benriach och Glendronach. Men vi tar historien från början. Glenglassaugh är som historien om humlan som inte vet om att den inte kan flyga så den flyger ändå. I år fyller Glenglassaugh 150 år, men på grund av olyckliga omständigheter har destilleriet varit stängt och tyst i nästan hälften av dessa långa år. När destilleriet stängdes 2008 var det ingen som trodde att det någonsin skulle öppnas igen och det var många som påstod att Glenglassaugh bara hade att vänta på rivningsskoporna. Ödet hade dock trumf på hand och ett holländskt energibolag tog hjälp av svenska pengar och drog igång destilleriet igen, det hade då varit nedlagt i 12 år. Holdingbolagets inhopp i whiskybranschen blev emellertid kortvarigt, efter mindre än fem år ”cashade” man hem och sålde till Billy Walker och hans ägarkollegor på Benriach. Det var en mycket lyckosam affär för holländarna och budgivningen bland intressenterna gick långt över vad som spekulerats i.

Det var av vin- och sprithandlaren James Moir och hans brorssöner Alexander och William Morrison 1873 som grundade Glenglassaugh. James Moir drev handel inne Portsoy och närbelägna Cullen. Han ville försäkra sig om en stabil och stadig tillgång på malt. Blendwhiskymarknaden hade precis skjutit fart och alla talade om brist på singelmalt. I synnerhet riskerade de mindre uppköparna att bli utan maltwhisky. Moir och hans kompanjoner insåg att de måste bygga eget. De började leta efter den optimala platsen för ett destilleri. Den fann de på mark som tillhörde gården Craigmills en liten bit utanför Portsoy. Här tog River Glassaugh sats på sin färd från Knock Hills och kastade sig ut mot haven. Rent vatten i strida strömmar var just vad Moir och hans kompanjoner sökte. Ny

teknik var framtiden och i flodfåran installerade de ett stort vattenhjul som gav kraft åt malthissar, kvarnar och annan utrustning. En av James Moirs mer eller mindre unika idéer var att sälja buteljerad singelmaltwhisky under varumärket James Moir & Alexander Morrison. Det var man i stort sett ensamma om i norra Skottland, men snart var även betydande blendwhiskyföretag stora kunder.

Glenglassaugh fick tidigt rykte om sig att producera en högklassig whisky. Det sägs ha berott på att James Moir var en av de första som insåg betydelsen av kvaliteten på ekfaten. En hel del andra destillerier i trakten såg ekfaten som förvaringskärl, medan Moir menade att faten hade en avgörande betydelse för resultatet. James Moir var en traktens entreprenör av stora mått. Han såg bland annat till att järnvägen kom till byn, han byggde en telegraflinje och han gjorde en industri av fisket i trakten. Han gick ur tiden 1887 och brorsönerna Alexander och William Morrison tog över verksamheten. De investerade stort i ny utrustning och produktionen ökade. Fem år senare avled William och Alexander Morrison valde att sälja till den största kunden, vin- och sprithandlarboaget Robertson &a Baxter i Glasgow. Efter en ägarkarusell hamnade slutligen Glenglassaugh under Highland Distilleries ägarskap. Drivande i denna bolagsbildning var just Robertson & Baxter som då hade skaffat sig kontroll över en rad destillerier i Högländerna. Ur Highland Distillers skulle ett av de mäktigaste bolagen i branschen växa fram, Edrington, med sina jättar Highland Park och Macallan.

För Glenglassaughs del betydde inte den nya ägagruppen någon omedelbar framgång. Det gick några år, men svallvågorna efter Pattisonkraschen blev för svåra och 1908 stängdes destilleriet, som då hade varit i drift i 35 år. 1931 sattes åter Glenglassaugh igång, men förbudstiden i USA var långt ifrån över och den stora depressionen som spridit sig från USA kastade allt tyngre skuggor över Europa, så destilleriet stängdes efter bara några år och lades tyst igen.

Det skulle dröja ända till 1960 innan Glenglassaugh, åter väcktes ur sin Törnrosasömn, då hade Highland Distillers kostat på sig en omfattande modernisering och totalrenoverade destilleriet. Nu blev det fullt ös i pannorna. Glenglassaugh vräkte ut whisky till stora blendmärken som Famous Grouse, Lang’s och Cutty Sark. Någon singelmalt buteljerades aldrig under denna tid, och ingen hade heller någon tanke på att göra det. Blendwhiskyn slog

rekord år efter år och pannorna gick för högtryck. Det gick fram till branschkrisen vid 1980-talets början, då ändrade dryckesvanor och överproduktion tvingade ett stort antal destillerier att lägga ner. Glenglassaugh som var helt beroende av blendwhiskyn tappade stort, ägarna stod emot länge, men 1986 gick det inte längre, destilleriet stängdes och ingen trodde att det skulle öppna igen. I sitt monumentalverk ”Skotsk Whisky” skriver Per Ellsberger: ”Det är enligt inhämtade uppgifter från ägarbolaget The Edrington Group tämligen säkert att destilleriet aldrig kommer att startas igen.”

Tji fick han och alla andra, Scaent Group som köpte destilleriet 2008, började buteljera singelmalt, byggde ett besökscenter och såg till att namnet Glenglassaugh åter blev att räkna

med på marknaden. I köpet ingick whiskyn i lagerhusen och där låg minsann inga dåliga grejer. Fyrahundra fat gammal välmogen whisky närmare bestämt. Snart buteljerades 20, 30 och 40-årig whisky, och whiskyentusiasterna fick ett nytt destillerinamn högt upp på sin radar. 40-åringen fick de mest strålande recensioner och kallades ”en av världens bästa malter någonsin alla kategorier”.

I dag äger amerikanska Brown Forman (Jack Daniel’s) Glenglassaugh sedan de förvärvat Benriach Distillery Co och blivit en mäktig aktör i den skotska industrin. Glenglassaugh har dock fått stå i skymundan för bolagets övriga storsäljande destillerier. Främsta skälet till det är att det knappast funnits annat än ung whisky som producerats efter 2008. Nu har åren hunnit ifatt lagren och i juni 2023 lanserade Glenglassaugh en ny range ”The Coastal Collection” med ett 12-årigt flaggskepp samt två buteljeringar döpta till Sandend och Portsoy

efter läget vid Sandend Bay vid Moraykusten. 12-åringen har lagrats på bourbon-, sherry- och rödvinsfat, Sandend på bourbon- och Manzanillafat och Portsoy, som är en kraftigt rökig whisky, har lagrats på bourbon-, sherry- och portvinsfat. Två av dessa, 12-åringen och Portsoy kommer till Systembolaget i september.

Med de amerikanska ägarna har Glenglassaugh kunnat gå en stabil framtid till mötes för första gången på mycket länge. Man har höjt sin kapacitet och producerar nu stora volymer som raskt har fyllt på lagerhusen. Vi kan vara säkra på att James Moirs gamla destilleri kommer att låta tala om sig många gånger framöver, planer finns på en åldersbestämd range där nya tolvåringen med all säkerhet kommer att vara ett av de yngre syskonen.

Glenglassaugh fakta

  • Grundat 1873
  • Ägare: Brown Forman
  • Adress: Portsoy, Highlands
  • Besökscenter: Ja
  • Mashtun: 5,2 ton i järn Porteus
  • Jäskar: Fyra i trä och två i rostfritt stål
  • Pannor: Två med boiling balls och raka lynearms
  • Jästid: Mellan 54 och 80 timmar
  • Buteljering: I egen anläggning
  • Övrigt: ej färgning eller kylfiltrering

Glenglassaughs husstil

Glenglassaugh är en distinkt och mycket lätt rökigwhisky med tydliga maritima inslag. Den är elegant med en lätt kryddighet där jod och sälta är framträdande. Äldre Glenglassaugh får en mild fruktig bourbonelegans, medan yngre buteljeringar ofta har en mer robust och lite oljig karaktär.

Produkter från Glenglassaugh

Inspiration