Robert Burns – the king of scots

Han blev inte gammal, men kom att leva för evigt. Skottlands nationalskald Robert Burns gick ur tiden redan som 37-åring. Ändå har hans livsverk etsat sig djupt in i den skotska folksjälen där det vårdas, bevaras och växer. Robert Burns är en del av Skottlands identitet, han är bergen, fjorderna, klipporna, de frusande floderna och den mytomspunna skotska whiskyn som pulserar i alla skottars hjärtan.

Det går nästan inte att förstå hur levande ”Rabbie”, ”Robbie” eller kort och kort ”Rob” är. Precis som alla svenskar kan sjunga ”Gubben Noach” och ”Idas sommarvisa” kan alla skottar sin Burns. Någon rödare helgdag än Robert Burns Day den 25 januari finns inte i Skottland. För att fira nationalhjältens födelsedag stänger allt och man samlas för att äta Burnsmiddag. En Burnsmiddag består alltid av haggis och whisky. Nationalrätten haggis – ingredienserna köper man knappast på grönsakstorget – gör varje byslaktare enligt sitt eget recept; fårmage, hjärta, lungor och andra läckerheter ingår alltid. En Burnsmiddag ska avnjutas till säckpipors ljuva toner och högläsning av Burnsdikten ”Address to a Haggis”. Burnsmiddagar kan för övrigt firas när som helst på året, när man vill ha ett tillfälle att läsa eller sjunga Burns. En skotsk nyårsafton är till exempel otänkbar utan ”Auld Lang Syne”.

Robert Burns själv levde ett hårt och fattigt liv, han var svag för kvinnor och alkohol. Han brände sitt ljus i båda ändar och slutade sina dagar, utbränd, fattig och sjuklig 37 år gammal 1796.