bild på moped i tosana

Toscana

Världen blir inte mycket vackrare än i Toscana och Italien blir aldrig mer Italien än här. I Chianti har tiden tagit av sig sitt armbandsur och allting går lite långsammare. Chianti är den totala motsatsen till de bullrande affärsgatorna nere i Rom. Här har dygnet alltid några fler timmar och konsten att leva är lika självklar som vinet. Till Chianti åker man för att uppleva Italiens hjärta – hit åker man för att spara på sina andetag; och ingen kommer på tanken att kolla sina mail.

Människorna som lever här har vin och olivolja i sina gener. Man sitter på trattoriorna långt in på kvällarna och ser på holländska turister som hyrt skrangliga cyklar, brittiska backpackers och en och annan vespa som råmar fram genom de medeltida gränderna. Här har Luigi Jaconelli sitt lilla vandrarhem – eller rättare sagt sitt hem – där farmor Lucia står i köket och doften av oregano och tomatsås sitter lika hårt i väggarna som barken på ett pinjeträd. Här heter religionen mat och stavas fotboll och kommer några amerikanska turister på tanken att fråga efter närmaste snabbmatsrestaurang så vet ingen vad de pratar om. Chianti är det italienska hjärtats innersta kammare och det italienska kökets epicentrum. Det är bara det att varken Signore Jaconelli eller någon annan som lever här tänker det minsta på sådant.

Toscana / Chianti

Toscana är ett av världens mest kända resmål. Vyerna är bedårande med olivlundar, vingårdar och små medeltida städer med borgar och slott som klamrar sig fast utmed klippväggarna. På detta lilla område finns en värld av skönhet, konst, kultur och gastronomi. Landskapet är mycket varierande. De högsta bergstopparna i Apenninerna når över 2 000 meter, högt ovan pinjeskogarna, olivlundarna och vingårdarna. Bergsfloderna fårar sig genom dalgångarna och över höstgula vetefält på sin väg mot den soldränkta Etruskiska Rivieran där saltblå vågor möter den vita sanden. Här stod Europas vagga. Härifrån utgick renässansen och en lång rad av mänsklighetens stora genier; Michelangelo, Da Vinci. Boccaccio, Dante, Petrarca och Macchiavelli föddes här. Här finns också stora städer som Florens och Pisa, men det är de många små medeltida bystäderna som är ger Toscana och Chianti sin klang.

I Toscana levde en gång de mytiska etruskerna, de kallade sin värld Tuscia och utvecklade 1 000 år före Kristus en kultur som hade stort inflytande över såväl antikens greker som romare. Med tiden byggde etruskerna ett blomstrande rike, man anlade staden Rom, man handlade med greker och andra folk och importerade konsten att odla vin österifrån. Vinet blev en handelsvara i kontakten med gallerna och så småningom spreds vinodlingskonsten allt längre norrut. Man kan alltså säga att vinodlingen kom till Frankrike och Spanien från etruskerna i Chianti, men som alltid vid tillbakablickar långt in i förkristen tid går ofta sanningen hand i hand med sagan.

Chiantidistriktet sträcker sig över södra delen av Florensprovinsen och in på Sienas domäner. Genom historien har dessa städer drabbat samman i otaliga kontroverser och strider. Av detta märker man numera inte mycket när man reser runt i det förföriskt vackra landskapet och Luigi Jaconelli har numera lika lite emot människorna från Siena som han har emot någon annan som besöker hans lilla uteservering.

Det italienska vinets röda hjärta

Chianti-vinerna gjorde sällan mycket väsen av sig. De var bara vin helt enkelt. De slog sig inte för bröstet på finkrogarna i Milano och Venedig. De var lantarbetaren i vit nätbrynja och trehjulig mopedbil som hellre stannade på sin trattoria än glassade i stan – och som sådana blev de en succé. Receptet lär en gång i tiden ha satts av Baron Bettino Ricasoli som 1872 skrev ner den så kallade Chiantiformeln där han slog fast med vad Sangiovese-druvan skulle blandas för att få den perfekta balansen mellan syra och strävhet. Formeln blev en sådan framgång att man började göra Chiantiviner över hela Italien. I Chianti var vinerna ofta rustika, de odlades lite ruffigt och behandlades inte alltid med den omsorg som ädla druvor mår väl av. När turistströmmarna till Italien ökade så ökade också Chiantivinernas popularitet och därmed också ruffigheten i vingårdarna. Den klassiska Chiantiflaskan blev nu världsberömd. Förmodligen mer berömd som ljusstake i 60- och 70-talshemmen än för sitt innehåll. Men snart fanns det inte en pizzeria som inte krönte sin inredning med en ”Il fiasco” – flaskan i den traditionella bastkjolen.

Flaskan som blev kult

Fiasco, (uttalas fiaschi), är den traditionella rundbottnade flaskan som länge var synonym med Chiantiviner. Den härstammar från 1300-talet då glasflaskor blev vanligare och för att skydda det ömtåliga glaset mot stötar lindade man in det i torkad bast. Första gången il fiasco omnämns är i Boccaccios Decamerone som skrevs omkring 1350. I början av 1900-talet sysselsatte fiascotillverkningen minst 1 000 glasblåsare i Toscana och man uppskattar antalet bastvävare till 30 000. Det märkliga ordet fiasco har språkvetenskapen svårt att förklara. Det är samma ord som vårt fiasko och man tror att flaskans namn har givit upphov till detta. Det finns också ett släktskap med germanska flasche. En av de mer fantasifulla förklaringarna är att tyskspråkiga glasblåsare kallade en misslyckad blåsning där man fick in för mycket luft i buteljen för fiasco. I alla fall dyker ordet fiasko, som benämning för en misslyckad teaterföreställning, upp för första gången i Italien i början av 1800-talet, och har därifrån spridit sig in i andra språk.

Il Fiasco-buteljen med Chiantivin blev efter andra världskriget en romantisk symbol för Italien och användes för att förstärka det uritalienska i ikoniska filmer med Marcello Mastroianni: och i den mest förtätade romantiska filmscen som någonsin visats på vita duken; det förtrollade mötet mellan Lady och Lufsen under en ”bella notte” över en tallrik köttbullar. Bastflaskans och därmed Chiantivinets popularitet bara ökade och 1965 bestämdes att Chiantiviner måste buteljeras på il fiasco, vilket kom att gälla under många år.

Nedgång och revansch

Sedan Chiantiformeln blivit känd valde vintillverkare över hela Italien att kopiera receptet och distriktet Chianti höll på att förvandlas till en vintyp. För att skydda sitt vin grundade 1924 vinbönderna i Chianti Italiens första producentförening Gallo Nero, den svarta tuppen. Detta resulterade några år senare i att staten definierade Chianti och dess appellationer. En svart tupp spelade enligt en 700 år gammal riddarlegend en viktig roll när distriktets gränser en gång slogs fast och Gallo Nero fick bli beteckningen för vinerna från det egentliga Chianti, det som i dag är Chianti Classico. Det är dock ingen ursprungsbeteckning utan en logotyp för producentföreningen där de flesta odlarna är medlemmar.

Chiantivinernas popularitet blev snart ett problem. Plötsligt var kvantitet viktigare än kvalitet, man frångick Chiantiformeln, blandade in mer och mer gröna druvor och det var högt utbyte och sämre kloner som gällde. I slutet av 1970-talet kom verkligheten i kapp producenterna. Bastflaskorna till trots, vinerna hade blivit så mediokra att de inte längre gick att sälja. När försäljningssiffrorna talade sin krassa italienska krävdes åtgärder. Man påbörjade ett långsiktigt förbättringsarbete, men det skulle ta mycket lång tid att tvätta bort bilden av Chianti som ett enkelt, ljust och blaskigt vin i bastkjol.

I dag är Chianti något helt annat, de enkla vinerna finns fortfarande kvar, men det är inte långt mellan producenterna som gör djupt röda, fruktpackade, härligt sträva och storslagna viner. De bästa vinerna från Chianti hör till världens förnämsta rödviner. I synnerhet gäller det vinerna från Chianti Classico. Termen Classico innebär att vinet kommer från det ursprungliga hjärtområdet i Chianti och bär Gallo Nero på sin hals. Hela Chianti och dess sju underregioner är klassat som DOCG, vilket är en statligt styrd kontrollkommitté som 1980 instiftade lagar efter fransk förebild för att garantera kvalitet och ursprung i landets vinproduktion. Klassningen innebär att Chianti anses vara bland de bästa av de bästa. För att uppfylla kraven från Denominazione di Origine Controllata e Garantia måste alla viner provsmakas av en representant för kommittén innan de buteljeras. Vinerna från Chianti Classico ansågs snart så betydelsefulla att området 1996 fick en helt egen DOCG. Detta har ytterligare stärkt distriktet och häromåret gjordes den svarta tuppen om och fick ett ännu stoltare och kaxigare uttryck. 2013 infördes ytterligare en överklass inom Chianti Classico, då fastslogs än mer långtgående ursprungs- och iblandningsregler för Chianti La Gran Selezione.

De bästa vinerna från Chianti doftar mörka körsbär, vanilj, ceder, choklad, kaffe och plommon. Smaken är ofta påtagligt syrlig och har en balanserad strävhet. Toscana är Sangiovesedruvans hemland, namnet Sangiovese är minst sagt klangfullt och syftar på den högste guden Jupiters blod. Sangiovese odlas nästan inte någonstans utanför Italien och druvan kan med fog sägas vara landets nationaldruva. Sangiovese har en stor del i att Chiantivinerna de senaste decennierna gått från enkla turistviner till storslagna världsviner. I dag har Chiantis viner blivit mer och mer druvrena, inslaget av Sangiovese har ökat liksom benägenheten att långlagra vinerna på ekfat.

Men om allt detta, klassificeringar, druvsorter, producentföreningar och världsmarknaden som går upp och ner, bryr sig knappast Luigi Jaconelli där han sitter på sin uteservering i sin lilla hemstad och ser turisterna från när och fjärran leta sig fram till vandrarhem och mopeduthyrare. För honom och alla andra är glaset han dricker något lika enkelt och självklart som den klara toscanska Chiantiluften, som olivlundarnas dovgröna grönska, som den druvblå jorden och som vinet lika rött som den svarta tuppens blod. Det är långt till de brusande affärsgatorna i Rom och Milano, långt till finkrogarna, till vinklubbarnas tulpanglas och provningsprotokoll – men livet och vinet smakar aldrig bättre än här.

Några av våra mer populära viner från Toscana är de röda mustiga vinerna från Villa Puccini.