Det finns teorier om att rosévin är det mest ursprungliga vinet och det var att etruskerna som tog vinodlarkonsten till Frankrike före romartiden. Man förmodar att detta tidiga vin var svagt färgat, hade låg alkoholhalt och att det påminde om våra dagars rosévin. Om detta vet vi såklart mycket lite. Det vi menar med rosévin är dock en betydligt mer sentida uppfinning.
Det brukar sägas att det var två portugisiska odlare, Mateus och Lancers, som så sent som efter andra världskriget, började tillverka söta rosafärgade viner. Inte minst blev Mateus ett storsäljande vin i många länder, särskilt i Sverige. Rosévin hade länge rykte om sig att vara enklare sommarviner. Detta har förändrats betydligt det senaste decenniet. Den växande marknaden har gjort att producenterna blivit mer och mer angelägna om att göra bra roséviner. I takt med att allt bättre viner kommit ut på marknaden har rosé också blivit ett matvin på ett helt annat sätt än bara för några år sedan.
Det finns en missuppfattning att det rosa vinet skulle vara en blandning av rött och vitt vin. Att blanda vitt och rött vin är inte tillåtet om vi inte är i champagne där den så kallade Tachémetoden är vanlig, i övriga vinvärlden är sådan blandning olaglig med några få undantag.
Det finns inga särskilda rosévinsdruvor, egentligen kan alla blå druvor användas. Mängden rosévin världen dricker ökar varje år. Rosévin produceras i alla länder men Frankrike dominerar som vintillverkningsland. Franska vinodlare svarar för omkring 10 procent av världens sammanlagda rosévinsproduktion. I Frankrike är det främst Provence som blivit berömt för sina rosa viner. Nästan 90 % av odlingsarealen i Provence används till roséviner.
Rosa viner kan ha många stilar beroende på druvsorterna man använder. Till söta roséviner är zinfandel och vit merlot vanliga. Till mer torra viner används ofta grenasche, syrah och pinot noir för att nämna några sorter. I Provence odlas i stor utsträckning tibouren, som nästan är att betrakta som en utpräglad rosévinsdruva.
Att göra rosévin är kort sagt som att göra ett vitt vin fast på blå druvor. Färgen uppstår då skalresterna får macerera några timmar med musten. Ju längre man låter skalen macerera desto mörkare vin. Det förekommer också att man enbart pressar druvorna och att den enda färg vinet får kommer av själva pressningen. Riktigt mörka roséviner kan få macerera upp emot ett helt dygn. Det är viktigt att temperaturen hålls låg under macerationen så att inte vinet börjar jäsa.
En relativt vanlig metod kallas saignée, vilket är franska för blödning. I korthet blir då rosévinet en restprodukt vid rödvinstillverkningen. Man tappar helt enkelt av must från rödvinstanken där druvorna pressats av sin egenvikt. Musten som rinner av är svagt rosafärgad och får jäsa vidare utan skalkontakt. Fördelen med blödning är störst för det röda vinet som blir kvar i tanken eftersom det får större koncentration av skal i förhållande till musten och därmed en mer intensiv urlakning. Druvor som ska bli rosévin skördas i regel tidigare än rödvinsdruvorna. Med saignée-metoden måste rosévinet finna sig i att vänta på det röda vinet vilket kan påverka fräschör och kvalitet negativt.
Det finns en rad andra metoder att tillverka rosévin. I södra Frankrike förekommer exempelvis maceration carbonique där hela druvklasar får jäsa i en sluten tank. Man kan även hårdpressa vita druvor så hårt att färgpigment pressas ut. Avrinning är ytterligare en metod som är vanlig i nya världens länder. Då tar med helt enkelt undan jäsande rödvinsmust ur jäskaren och jäsningen fortgå utan skalkontakt. Avrinning ger de mörkaste och fruktigaste rosévinerna.
Som tumregel kan man säga att ju varmare klimat desto fruktigare rosévin. De mest karaktärsfulla vinerna kommer från Europa där traditionen och ambitionerna är störst. Stilarna är många och svåröverblickbara. Det finns knappast några regionala stiltyper även om rosévinerna från Provence ofta är bleka i färgen och stramare i smak. Skillnaden i stil beror mera på druvsort och tillverkningsmetod än vilket land vinet kommer ifrån.
Roséviner ska i allmänhet drickas unga, i varje fall om man vill ha den friska, torra och syrliga stilen som är den mest populära. Mörkare och fruktigare viner kan lagras en kortare tid.
