landskap av highland skottland i gryningen

Highland – Skottlands största whiskyregion

Highland är den ojämförligt största av Skottlands whiskyregioner. Egentligen omfattar Highland hela Skottland norr om en tänkt linje mellan fjordarna Firth of Clyde i väster och Firth of Tay i öster, eller om man så vill, en linje mellan Glasgow och Dundee. Till ytan motsvarar Highland mer än tre fjärdedelar av Skottland och därmed nästan samtliga av Skottlands destillerier. Att tilldela Highlandwhiskyn en homogen smakstil är i princip omöjligt.

Geografi

Den ursprungliga gränsen mellan Highland och Lowland har var en administrativ skattegräns. Mycket förenklat kan man säga att gränsen drogs mellan stad och land. Highland är i högre utsträckning ett gammalt jordbruksbruksdistrikt och är på flera sätt olikt det mer tätbefolkade Lowland. Lika generellt kan man säga att den tänkta linjen är en gräns mellan berg och slätt. Stora delar av Highland har ett långt mer dramatiskt landskap än Lowland. I norr sträcker de svepande kullarna sig högre och graniten skjuter stoltare och spetsigare upp över den lilablå ljungen. Highland är bitvis bedövade vackert. För att i någon mån kunna ringa in Highlands många whiskydestillerier har industrin mycket framgångsrikt delat in regionen i flera underregioner. Klusterbildningen av många destillerier kring floderna i nordöst gav Speyside regionstatus. Vidare började man tala om northern, western, eastern och central Highland. Ibland särskiljer man också den skotska öwhiskyn och klassificerar Islands som en egen region. Dock tillhör öarna, precis som Speyside, egentligen Highland. Områdets storlek medför naturligtvis att geografin är ytterst varierande, precis som dess whisky.

Historia

I ett försök att komma åt illegal whiskytillverkning och den omfattande smugglingen från landsbygden i norr till städerna i söder lagstiftade det brittiska parlamentet 1784 om skatteregler. Man drog då en tänkt linje tvärs över Skottland där den skotska midjan är som smalast mellan fjordarna strax norr om Edinburgh och Glasgow. Vid mitten av 1800-talet utkristalliserades ytterligare regioner. Isle of Islay åtnjöt friare skatteregler och började beskrivas som en egen region. Likaså gjorde klusterbildningen av ett drygt 20-tal destillerier i Campbeltown, långt nere på Kintyrehalvön i söder, samt de många destillerierna i floden Livets dalgång, att man började tala om dessa områden som egna regioner. Att Livetdalen särskildes fick också bäring då den första lagliga blendwhiskyn ”Usher´s Old Vatted Glenlivet” började säljas 1853. Destillerierna från Livet-dalen fick då ett särskilt gott kvalitetsrykte som bidrog till att Speyside kom att särskiljas från Highland i övrigt. Det omvända kan också sägas om Campbeltown. Den massproducerade whiskyn i den sydliga staden fick med viss rätt ett sämre rykte vilket underströk behovet av att särskilja också den. På 1980-talet ökade intresset för singelmaltwhisky markant och de stora bolagen insåg att man precis som franska viner kunde marknadsföra sig med hjälp av regionalt ursprung. Tidens ledande whiskyskribenter var inte sena att hänga på och de gamla skattegränserna upphöjdes till smakgränser. Särskilt betydelsefullt blev United Distillers satsning på The Six Classic Malts, som 1988 etablerade regiontankarna som tydliga smakskillnader. I dag har dock regiontanken tappat i betydelse, det enda man med visst fog kan säga är att Islaywhiskyn ofta men inte alltid är rökig.

Whiskyn

Att klassificera höglandswhiskyn som en egen smakstil är omöjligt. Historiskt finns dock skillnader. Den gamla skattelagstiftningen medförde att destillatörerna i söder använde mer av andra sädesslag än mältat korn. Detta tillsammans med en mer utbredd användning av irländsk destilleriteknik gav Låglandswhiskyn en lättare prägel. Dessa smakskillnader har dock sedan länge raderats ut. Gångna tiders kvalitetsskillnader tillhör också historien.